Julcollage

Hej alla bloggläsare!
Jag har varit dålig på att kommunicera på bloggen de senaste månaderna. Men desto flitigare på instagram: @poppystradgardsblogg

Hur som helst vill jag skicka en julhälsning från Närkes sydöstra hörn där snön endast är några centimeter djup nu. Vi hade ett fint litet snötäcke tidigare i veckan, men temperaturen har legat nära nollan och nu är det bara pyttelite snö kvar. För lite för oss som längtar efter att åka längdskidor.

Hur som helst har trädgårdslivet gått in i ett lugnare skede. Nu läser jag frökataloger och frölistor och planerar för nästa sommar. Alla växter utom en liten hängsälg har fått flytta in från uterummet och står nu i källaren under extraljus. Lampan är främst inköpt för att det nya olivträdet ska trivas. Det växte till sig så fint under den långa milda hösten. Jag har också en murgröna som häller på att ta över hela rummet med sina långa revor. Och ett antal pelargoner, fuchsior och rosmarin och oregano.
Jag gör också försök i år igen att övervintra några jätteverbenor. Det brukar funka och då får man igång dem tidigare än vid frösådd.

Till sist vill jag tillönska er alla en fridfull jul och hoppas ni får ett verkligt gott, nytt år!

Trädgårdsminnen

När jag skulle göra ett inlägg på temat "minnen", som är veckotemat på bloggen Bland bladlöss och rosor den här veckan, var det första jag kom att tänka på att jag totalt glömde bort vart jag skulle vara och hålla trädgårdsföredrag i höst.

Jag hade skrivit det på en tidning som försvann och visste att det var västerut och någon gång i november. Sen var det tomt.

Jag höll alla lördagar i november fria för jag trodde att detta föredrag skulle hållas på en lördag liksom det jag höll i Glanshammars trädgårdsförening i våras. Tyvärr var det en torsdag då vi skulle befinna oss i Skåne. Som tur var kunde Laxå trädgårdsförening flytta mötet till nu på torsdag den 24 november kl 18  och då kommer jag att berätta för intresserade hur man förvandlar en fotbollsplan till en glimt av paradiset.

Rubriken syftar på hur vår trädgård såg ut då vi flyttade hit för elva år sedan. Det har varit mycket grävande och bärande innan jag fått till de trädgårdsrum jag ville ha.
Här kommer några minnesbilder från då och nu som jag ska visa även på torsdag kväll:

Lägg märke till flaggstångshållaren på vänstra bilden. Och flaggstången på högra. Det är ett bra riktmärke.

Från början hade vi en inte så snygga grind. 

Vår nya grind är gjord efter gammal förlaga av en smed i Brevens bruk. Broräcken mitt i byn har också detta mönster. Numera har vi portal också i samma mönster. Och en sten har det blivit i nya grindrabatten samt häggmispel, ormhassel, rododendron, en, idegransklot med mera.

Helt nyskapad rabatt och grusgång och nysatta träd med mera.  Denna rabatt gjordes på gräsmattan på översta vänstra bilden.

 Läs mer på Blommig fredag

Sent om sider blommar den!

Tidigt i våras sådde jag frön av Törnrosas kjortel som är en bedårande krukväxt och klätterväxt. Inget av fröna tog sig och då jag hörde av mig till Impecta var de vänliga nog att skicka mig en ny fröpåse. Ur den grodde ett, säger ett, frö.

Det har tagit halva sommaren på sig att växa till sig, och för cirka två veckor sedan började äntligen denna skira skönhet att blomma.

Nu kommer är flera blommor på G och växten har fått flytta in i vardagsrummet för säkerhets skull. Jag skulle i princip kunna ha den stå på uterummet, men vet inte hur mycket kyla blomman tål. Det kan bli nära nollan där inne.

Om man väntat så länge på en växt är det bäst att vårda sig lite extra om en den.

Blommorna har vacker färg....

... och intressant form.

Hurra för ett inglasat rum!

De blå sommarflox och vita begoniorna är fortfarande vackra.

På min bloggsida har jag en avdelning som heter Bäst just nu. Där ligger en bild och en kort text. Fast det som är absolut bäst just nu går inte att få in i en bildruta. För det är nämligen vårt uterum som vi byggde i fjol. Det är ett vår-sommar-höst-rum. Där står växterna skyddade från frosten som härjat här några nätter. Jag har burit in pelargoner, blå sommarflox och en del annat som tidigare stått ute i trädgården.

Det är mycket att göra just nu. Nästan lika intensivt som i maj. Stora krukor med vissna sommarblommor ska tömmas. De stora tomatkrukorna ska forslas ut ur växthuset och helst ska krukorna tvättas ur med ett medel som hindrar årets svampangrepp (eller vad det var som fick bladen att bli fläckiga) att återkomma. I går släpade jag ut åtta stora tunga krukor och tömde dem på kökslandet där de tillför välbehövlig mull till vår torra sandiga jord. Jag fick ryggskott på köpet. Så idag har jag inte lyft en enda kruka.
Jag kunde inte låta bli att narcisser på odla.nu:s lökrea, så nu har jag ännu fler lökväxter som ska petas ner, har redan satt 60 tulpanlökar. Oklart vart de jag satte för två år sedan tagit vägen. Antingen äter sorkarna upp dem eller också klarar nutida lökväxter bara ett-två år i jorden. Borta är de i alla fall. Jag har börjat betrakta dem som ettåringar för att inte irriteras på manfallet, om uttrycket tillåts.

Pelargoner och sommarblommor ger några veckors extra fägring och  glädja i uterummet.

Tidlösa-tider

På våren kommer bladen, på sommaren vissnar de ner. Och man kan bli rätt så less på de stora bladmassorna som ligger där och skräpar. Jag brukar fläta ihop dem och försöka pressa ner dem under ormbunkar och annat.
Men nu är allt detta glömt och förlåtet. Nu excellerar tidlösan, eller Colchicum som den heter på latin, i trädgården. Den lyser upp ett antal hörn - ja, några till och med där jag glömt att jag hade dem. Och den är så fantastiskt vacker.
Jag tänker ibland att jag borde skaffa vita tidlösa och de dubbla lila som är så bedårande och som bland annat Hannu Sarenström visat på sitt instagramkonto (kolla gärna på mitt instagram också: poppystradgardsblogg!).

Men så går jag en runda i trädgården och tänker att har man så många tidlösa som jag måste man vara nöjd.
Jag tror för övrigt att de förökar sig själva hos oss - och antagligen hos andra med. För jag har inget minne av att jag satt dem på vissa ställen.
Ett aber om man är småbarnsfamiljer är att de lär vara rejält giftiga. Så då skulle jag nog vänta med att sätta tidlösa tills barnen vuxit till sig. Det är för övrigt många växter i trädgården som är giftiga. Jag grävde nyss upp en stormhatt som mest stått och skräpat som ett led i fixa-höst-i rabatterna.
Glad och tidlös höst på er!

Här växer tidlösan under en pärlrönn

Tidlösa och vita rönnbär kan vara rätt så dekorativt

Höstkrokus kallas tidlösan också. Colchicum är det latinska namet.

Humlefesten kan börja!

Humleparty i buddlejorna just nu.

Buddlejorna i vår trädgård inte bara överlevde vintern, peppar, peppar. De har också lyckats gå i blom. Det är alltid samma oro om de ska ha överlevt och om de ska hinna blomma. Ännu värre är det i och för sig med höstsilveraxet 'Brunette' som hinner blomma ungefär varannan höst. I år är den ännu i knopp.
Men de buddlejor jag frösått själv levererar verkligen i år. Det är nog den varma sommaren som gjort det. Jag har buddlejor på fem ställen i trädgården. En som jag har köpt uppifrån Spezialplant i Jämtland. De övriga är mina egna frösådder, och det är de som blommar i vitt och violett. Mycket vackert. Jag har luktat på dem, de har en kryddig doft som humlorna tydligen älskar. Det är roligt att stå och se på hur de små insekterna kravlar runt på buddlejorna och laddar på med föda inför vintern.
Väl bekokmme!

Vill du att blommor ska självså sig - skaffa grusgång!

Violer älskar grus, så är det bara.

Många trädgårdsägare kämpar med att föröka sina växter och få mer av det man gillar. Så även jag. Jag har prövat frösådder, sticklingsförökning med mera men ingenting överträffar att låta växter självså sig i grusgången - och sedan flytta dem dit de ska vara.

Poppy 'Mother of Pearl' självsår sig i grus - och i trädgårdslandet.

I år har jag haft massor med växter som förökat sig på egen kaluv i våra stora grusgångar - stockrosor, fingerborgsblommor, blågull, kantnepeta, violer (förstås), blåklockor, Mariaklockor, akvilejor i mängder, vivor, blomman för dagen, vallmor av alla de slag, timjan, purpurklätt i mängder, olika sorters gräs som exempelvis koppargräs. Ja det är helt enkelt ingen hejd på allt som jag har petat upp ur grusgångarna och planterat på andra håll. Även så kallade ettåringar återkommer året efter i grusgången. Så exempelvis den underbara jätteverbenan som vajar så vackert i vinden just nu, högt över andra hösttrötta blommor.
Visst det händer att jag tröttnar och bara hackar upp växterna som hittat sin förökningsplats i gruset. Men oftast förundras jag över att detta är en miljö som frön gillar - och tar hand om dem och för dem till lite fetare jordmån.

Akleja av sorten hallonakleja med många kjolar självsår sig gärna i grus.

Fingerborgsblommorna självsår sig i mängder - nästan så att de blir till ogräs. Det gäller att hitta platser där de kan få vara.

Sommarens superblommare

Tagetes Alaska i italiensk kruka som släpats hem i bil. Nästan orubblig.

Det fanns en tid på världen då jag inte kunde tänka mig att ha tagetes i min trädgård. Jag vet att jag delar denna känsla med många.
Men det var innan jag hittat de citrongula. Och för all del Linnétagetesen.
Numera har jag tagetes i trädgården nästan varje sommar. Åtminstone de små kryddtagetesen som är så trevliga att lägga i sallader. 
I år gjorde jag ett försök med en stor citrongul som heter Alaska. Som den har blommat - och blommar än. Den har fått sin plats i några krukor och även i gulröda rabatten där den står så fint mot den vinröda Japanlönnen. 
Den gulröda rabatten innehåller sedan något år tillbaka genomgående kalla röda och gula färger. Jag såg ju att något var fel men insåg inte vad det var förrän jag hörde ett föredrag om vikten att kombinera kalla färger med andra kalla. Givetvis gör man som man vill, men för mig blev rabatten så mycket bättre då jag rev bort de varmröda vallmorna som liksom förstörde intrycket av Japanlönnens vinröda flikiga blad.
Gula tagetes är det första året jag testat att ha i denna rabatt, den enda där röda (numera vinröda) blommor får finnas i min trädgård. 
Här kommer en kavalkad av bilder på sommarens superblommare: Tagetesen Alaska

Alaska och Japanlönnen

Tagetesen Alaska och blå sommarflox

En blomma för många dagar

En av mina absoluta favoritblommor under senare år är blomman för dagen. Varje blomma blommar visserligen bara en dag, men så många dagar som det kommer blommor. Fast det är sensommar kommer det fortfarande blommor i mängder varje dag.
I år har jag haft Blomman för dagen både inne i uterummet och ute på det rostiga kärrhjulet. Den har varit som finast inne faktiskt. Ute har det varit lite för torrt. Och blåsigt.
I uterummet satte jag den i de krukor med "torn" som jag egentligen köpt för tomater men som visade sig vara alltför veka för dem. Där har den klängt snabbt och bra, för denna blomma är en fenomenal klättrare.
Den skräpar lite, men inte värre än att man står ut med det. Nu har jag också fått mängder med fröer, så många att jag måste ge bort ett antal då fem-tio plantor räcker bra för mina behov.

Det var en gång ett växthus...

Gamla växthuset i våras

Det var en gång ett växthus som var gammalt och trött - och väldigt trångt. Mannen i huset tyckte att hustrun var värd ett större och finare växthus så han beställde ett till henne från norra Sverige i present, närmare bestämt från Skråmträsk. Stommen var av senvuxen gran och rutorna av glas.
En dag i maj dök växthuset upp i två stora paket. Nu blev det bråttom att frakta undan det gamla, (som skulle få nytt liv hos en yngre granne visade det sig). Och med att anlägga ett snyggt nytt golv, eftersom det gamla plötsligt såg väldigt ihoplappat och anfrätt ut då växthuset lyfts bort.
Sedan skulle granstommen målas tre gånger med linoljefärg som var olika mycket utspädd. Och en snickare fick kallas in för att sätta ihop alla hundra delarna. Men så en dag stod det nya växthuset klart och färdigt och tomaterna och pelargonerna kunde flytta in. Trädgården hade fått en prydnad och odlingsintresset hos hustrun tog ny fart. Till nästa sommar - då ni.

Eftersom tomten sluttar fick vi gräva ur en del framför det nya växthuset. Det blev en cirkelformad entré, kantad av tegel.

Det nya växthuset är luftigt och skönt att vistas i, gott om plats för både tomater och annat.

Vad nu då?

Så här såg den ut outslagen

Plötsligt stod den där ibland fjällsipporna, en lång räkel som börjat som en bladrosett och nu plötsligt var en hög stängel med knoppar. Vadan detta? Jag hade inget minne av att jag satt något liknande på denna plats, i gruset bakom kalmian. Men minnet är kort så jag gick in och kollade i min trädgårdsdagbok.
Kunde det vara bronsfingerborgsblomman som jag köpte på  en marknad i Hjortkvarn? Men den hade jag ju placerat på ett helt annat ställe. Jag skulle verkligen inte ha satt den mitt bland mina älskade fjällsippor.

Och så här ser den ut i närbild.

Hur som helst slog den långa räkeln ut till slut och det var verkligen en fingerborgsblomma. En skäggig sådan!!! Jag har aldrig sett något liknande och rådfrågade mina trädgårdsvänner som också gick bet.
Till sist kom jag fram till att det var en brun fingerborgsblomma, Digitalis ferruginea. Men frågan kvarstår - hur hade den hamnat där den stod? Hade den följt med kalmian uppifrån Spezialplant i Jämtland? Funnits som frö bland fjällsippsfröerna? Jag har fortfarande ingen aning. Men läcker är den i alla fall och humlorna älskar även denna fingerborgsblomma.

En trevlig ny bekantskap

Odlar i år en malva som visat sig vara en otroligt trevlig ny bekantskap. Den är ettårig och jag har den i flera olika krukor tillsammans med andra blommor i samma vinröda-rosa färgskala. Åtminstone var det så det var tänkt. Nu visade det sig att dahliorna som jag planterat i samma kruka tyvärr var mer tomteröda än svartröda som utlovat. Jaja. Allt blir inte som man tänkt sig.
Men Malva sylvestris "Zebrina" från Impecta var i alla fall otroligt vacker och blomvillig. Rätt så hög verkar den också bli och mycket stadig.

Ingen sommar utan Convulvus

Det finns blommor man provar ett år och sen inte mer. Och så finns det andra som man absolut vill ha varje år. I mitt fall är det den himmelsblå Salvia patens och lika blå sommarfloxen jag inte vill vara utan. Och så Convulvus tricolor som på svenska har det rätt så träliga namnet blåvinda. Vindorna kan ju vara ett riktigt plågoris i trädgården, men det är verkligen inte Convulvus tricolor.
Av någon outgrundlig anledning har jag dessutom mycket lättare att minnas det latinska namnet på denna växt.
Den har tre färger (tricolor), rosa, vit och blå och kan både kanta rabatter och göra sig i krukor. Ännu så länge är det mest de vita och blå som visat upp sig, men jag ser att rosa knoppar också finns. De är så otroligt söta dessa blommor, och blommar tacksamt i flera månader. Påminner kanske lite om blomman för dagen, en annan favorit så här års och ettårig även den.

I år har Convulvus tricolor både fått bo i en zinkbalja med hål i botten och i rabatterna.

I år är blomlådorna svart-vita

De blomlådor jag har på trappräcket vid entrén har haft många olika sorters blommor, allt från petunior till pelargoner. Men i år tänkte jag att jag skulle testa två nya ettåriga sommarblommor - snökärleksblomster (Nemophilia) och Heddewigsnejlika - som går i vitt och svart. Kunde bli raffigt tänkte jag. Det visade sig dock att dessa blommor är rätt så små, så effekten blev inte så stor som jag tänkt mig. Men det var roligt att testa i alla fall.

Heddewigsnejlikan kan också uppträda i den här mer nejlikslika formen. Då märks den lite mer. Men än så länge är det bara några enstaka som ser ut så här:

Blomsterfest utan like

Bakom brukskontoret ligger midsommarplatsen. 

I Brevens bruk i sydöstra hörnet av Närke firar man midsommar med besked. Förberedelserna börjar redan på söndagen före midsommar. Då tas de 7 korgarna fram som ska kläs med liljekonvaljeblad. Och sedan ägnar kransflickorna och deras anhöriga och vänner varje kväll hela veckan åt att göra kransarna så fina som möjligt. Själva dekorationen med pioner, hundratals blåklint och prästkragar äger rum på själva midsommarafton. Behöver jag säga att man inte hinner med så mycket mer då man har en kransflicka i familjen eller vänkretsen? Men vackert blir det och när stången så småningom hissas runt 19-tiden på midsommaraftons kväll är den säkert bland de vackraste i Sverige - eller den allra vackraste.
Hela midsommardagen kommer människor åkande för att beskåda underverket.
Vi gjorde en beräkning i år att varje krans har tagit ungefär 40 timmar att göra. Då räknade vi med den tid det tar att plocka alla liljekonvaljebladen och sedan klippa skaften av dem, sprita dem (alltså göra tre revor i varje) och sedan binda fast dem ett och ett (!) på kransens stomme. Även girlangerna av blåklint och prästkragar kräver en stor insats av många människor.
Den krans jag hjälpte till med var krans nummer fem uppifrån räknat. Och den gjordes av Michelle och Elvira som gjorde en stor insats med tanke på att det var första gången den hade krans.

Här bärs krans nummer 5 till platsen där alla samlas innan marschen börjar till midsommarplatsen.

En ljusblå skönhet med många "kjolar"

Just nu blommar hundratals aklejor i trädgården. Svart-vita, rosa-vita, röd-gula, blå-vita. Men vackrast av alla är de ljust blå halloneklejorna.
I flera år önskade jag mig hallonaklejor, ända sedan jag sett dem i något reportage. Så småningom hittade jag fröpåsar, tror det var hos Rara växter, och lyckades få till ett antal av dessa ljusblå skönheter. De konkurrerar med fuchsiorna om att ha flest "kjolar". I år har bara två plantor gått i blom, de andra mer tuffa aklejorna håller nog på och konkurrerar ut dessa eteriska skönheter. Jag får väl märka upp dem och försök samla lite frö vad det lider.
Varsågoda - ett hallonakleja-collage!

Poppy-tider, härliga tider!

Laxrosa vallmo på väg att slå ut.

I dag kommer jag att bjuda på en Poppy-kavalkad från vår trädgård. Ännu så länge är det bara Papaver orientalis-vallmorna som slagit ut (och de kanske inte ens kallas Poppy på engelska som andra vallmor, men jag kallar dem det ändå), men som de blommar. Jag har ju frösått en del av dem, och en del har frösått sig själva.
Ett tag tänkte jag utrota alla röda, eftersom jag inte tänkt mig ha så starka färgsignaler i trädgården. Men jag har ångrat mig. De är faktiskt rätt så charmiga på vissa ställen. Och de som växer "fel" rycker jag upp och sätter i vas. De står sig två dagar ungefär inomhus.
Jag har nu laxrosa, svagt lilarosa och djuplila Papaver orientalis som jag frösått. Senare på sommaren kommer de ettåriga vallmorna som grädde på moset. Lika oemotståndliga de också om du från mig.

Läcker även som knopp

Här har den laxrosa just slagit ut

Pattys Plum är svagt lilarosa och en riktig skönhet med blad som skrynklat siden.

Det charmiga med vallmor är att de är snygga hela växtsäsongen. Från knoppstadiet tills blombladen fallit av. Då får de underbara fröställningar som jag brukar spara och ha som dekoration inomhus på vintern. Stora fång av dem brukar det bli.
Allra sist tänkte jag visa en av de röda som blev så läcker när den började tappa sina blad. En riktig färgfanfar in i det sista.

Nu blommar den gula pionen med det svåra namnet

I år har Paeonia mlokosewitschii, svavelpionen, slagit alla rekord vad gäller blomning. Den har varit helt överbemängd med knoppar som nu slagit ut och är till stor glädje invid vård lusthus. Jag minns då jag fick denna skönhet från Kaukasus. Jag fick en liten planta som bestod av endast ett blad från trädgårdsgurun Rolf Wiking i Pålsboda. Som jag väntade på den första blomman! Och när den kom  - vilken glädje. Ibland brukar jag fundera på om inte den första, enda blomman ger större tillfredsställelse för en trädgårdsnörd än när en växt är full med blommor.
Hur som helst är det ju fantastiskt att ha en sådan gul pion i sin trädgård.
Intill den gula pionen växer en gyllenlönn sakta men säkert. Den blir nog aldrig riktigt stor. Det blir inte träden i vår trädgård (undantaget popplarna och tallen) på grund av all sand i jorden. Eller också får man tänka att de blir stora om 50 år. Men då finns inte jag förstås... Lite underligt att tänka sig. Men man vårdar sin trädgård en tid, och sedan får någon annan ta över. Lite vemod i dag den första sommardagen... Men mest glädje över allt som slagit ut och är på väg. Det är sommar - hurra!

I bakgrunden syns en gyllenlönn- ett träd som är vackert hela växtsäsongen.

En påse syrliga karameller

Jag gillar verkligen lewisior. Första gången jag såg en var på en vägkant i Texas. Då tänkte jag att denna prästkrageliknande blomma nog aldrig skulle trivas i Sverige. Men där hade jag fel. Mina frösådda lewisior stortrivs i en rabatt som består enbart av gårdsgrus. Jag brukar likna dem vid en påse syrliga karameller. I år hade de flesta "hallonsmak" och var rosa.
Jag har numera både vita och aprikosa lewisior, men fortfarande är standardlewisian en favorit. Så glad blomma.

De flesta är vita-rosa i år, men man kan också ana några orange-rosa.

Min barndoms blå blomma

Nu blommar min barndoms blå blomma - förgätmigej. Denna blomma som är mitt första blomsterminne. Då jag var sex år och gick i skolan i ett gammalt missionshus på landet i Västmanland såg jag den första gången. Den växte bredvid trappen upp till huset. Ett blått hav. Barn på 50-talet var inte precis fullmatade med färgstarka intryck, så för mig blev denna blåa blomsteräng en stor upplevelse.
I min nuvarande trädgård tillåts förgätmigej att växa fritt. Då de hamnar fel tar jag in dem och gör stora buketter.  Som ni ser på bilderna i collaget har jag med åren också köpt en del prylar som har förgätmigej-motiv.
Så vackert namn. Så vacker blomma.