lördag 31 maj 2014

En fjällsippa i Närke

Fjällsippa såg jag en gång på ett otroligt vackert blomsterfjäll utanför Hemavan i Lappland. Den är för övrigt Lapplands landskapsblomma. Bladen är läderartade och ser ut som ekblad i miniatyr. Namnet till trots är den ingen sipp-växt utan tillhör rossläktet.
Den växer på högfjället i kalkrik mark - och så i mitt stenparti i ett hörn av Närke. Jag minns inte var jag köpte mina två fjällsippor men de är planterade i nästan rent grus och brer ut sig något fantastiskt. Snart kommer de att täcka marken i stenpartiet där jag satt dem och helt ringa in Kalmian. Det är underbart att se sällsynta växter trivas och bre ut sig. Och det gör de om man råkar träffa rätt i jordmån. Vilket jag tydligen gjort. I fjällen blommar fjällsippan i juli-august, men i Närke har den redan börjat blomma med sina vackra vita blommor. Så låt mig presentera: En fjällsippa i Närke!

tisdag 27 maj 2014

Nu står tallen vit

På bilden syns bara nedersta grenen av tallen, men klematisen har svingat sig tre grenar uppåt på egen hand.

Dubbel Trillum, omgiven av vallmoblad.
Det är märkligt med en del blommor - de klarar de svåraste förhållanden. Just nu blommar acklejor vars frön lagt sig emellan kalkstensplattorna på uteplatsen. Där växer också timjan så det knakar. Ja, alldeles för mycket.
Under tallen i det jag kallar drömlunden gjorde jag två surjordsrabatter med torvblock som kant. Jag fyllde rabatterna med barkspån, rododendronjord, förna plus lite grus. Om jag vetat bättre hade jag lagt täckduk under blocken då gräset växer igenom dem tyvärr.
I dessa rabatter satte jag nästan bara vita blommor - trillium, blodört, vita pioner, vitpytta, skogsastrar. Och så en vit vårklematis på ena sidan och en senare sort med små vita blommor på andra sidan. Vårklematisen har utfört fantastiska akrobatkonser i tallen. Den har nu svingat sig ungefär tre meter uppåt helt på egen hand. Det är fantastiskt att se tallen "blomma" vit upp på halva stammen. I skymningen är drömlunden som vackrast.Och även om jag inte sitter ofta i den vita korgstolen tittar jag på drömlunden långa stunder varje dag.

söndag 25 maj 2014

Till alla kvinnor som är snälla mot barn!

Vill tillägna trädgårdens läckraste blomma just nu, en gul pion till alla kvinnor som gör något bra för barn - oavsett om de fött dem eller ej. Alla dagisfröknar, förskollärare, lärare, fastrar och mostrar, farmödrar, mormödrar, familjehemsmammor, barnläkare och så vidare. Det är viktigt att vi bryr oss om barnen i vårt samhälle - inte bara våra egna. Hur vi är mot dessa våra minsta visar vad vi har för samhälle.
Så kram i dag till DIG som bryr dig om barn! Dina OCH andras.

torsdag 22 maj 2014

Jag vill ha många fler tulpaner!

Varje år då tulpanerna börjar komma tänker jag att jag varit för snål i planteringen. Att jag borde satt tredubbelt så många. De är ju så otroligt vackra och lyser upp rabatterna mer än något annat så här års.
Fast det är inte bara snålhet som gör att vi har för få tulpaner. Antingen är det sorkar som äter upp lökarna eller också så är det numera så dålig kvalitet att bara en tredjedel av dem man sätter blir kvar.
Därför gillar jag särskilt de violetta med vit kant i collaget därför att de kommer troget tillbaka år från år. Och även de små vildarterna som kommer tillbaka gång på gång. Som den rosa med gul mitt i collaget.
 Hur som helst ska jag gå ut med kameran endera dagen och fotografera de rabatter som saknar tulpaner helt eller delvis. Som en planering inför hösten.
På sina håll står bara två tulpaner och blommar. Och jag vet att jag aldrig satt två tulpaner, alltid minst tre och oftast 5-7 i grupper. Hur som helst är det ett nöje att ha dem i trädgården just nu, eller hur?!

fredag 16 maj 2014

En karamellpåse i rabatten

Jag är glad att jag har upptäckt Lewisiorna. Det är blommor som gör mig glad. Som en påse syrliga karameller lyser de upp södersidans grusrabatt så här års. De är omgivna av självsådda svartblå violer som bildar en lämplig fond till det cerise, aprikosfärgade, rosa.
 Jag kanske har skrivit det förut, men första gången jag såg en Lewisia var vid en vägkant i Texas. Då tänkte jag att denna vackra, prästkrageliknande blomma kunde väl aldrig trivas i vårt karga klimat. Men där hade jag helt fel.
Mina sitter i rent gårdsgrus. Jag bytte nämligen ut jorden i söderväggens rabatter mot grovt grus för några år sedan för att spara husgrunden. Många blommor trivs i det hårda gruset. Just nu blommor ett stort antal irisar också i denna rabatt. Och taklöken breder ut sig. Det sistnämnda är kanske inte så konstigt. Taklös är ju bland det tåligaste man kan odla.  Lewisiorna fortsätter att blomma hela sommaren om än inte lika intensivt som nu. Mina Lewisior har jag drivit upp från frö. Det var mycket enkelt. I varje fall om man väljer den vanliga sorten Lewisia cotyledon.




fredag 9 maj 2014

Mitt första blomsterminne

Min första blomupplevelse fick jag som sexåring. Då började jag skolan i en provisorisk skolsal i ett missionshus vid slutet av vår  bygata. Bredvid trappan upp till huset bredde ett himmelsblått fält av förgätmigej ut sig. Jag minns hur jag stannade till på ett av trappstegen och sög i mig den blå färgen. Senare återfann jag förgätmigej-blommorna som ramar runt åtråvärda bokmärken.
När jag för någon vecka sedan gjorde ett symboldrama blev jag ombedd att tänka på en blomma. Den första blomma som för mig var förgätmigej. En blomma som är expansiv och gör sig bäst tillsammans med många andra. Många spännande tankar kom ut ur detta symboldrama.
Efteråt åkte jag hem och plockade in en bukett av mina egna förgätmigej. Hos oss växer de i kreativ frihet, nästan överallt där de behagar. De jag plockade hade slagit sig ner i grusgångarna.
När man tittar nära på dessa blommor är de mycket vackra. Stjälken ser klen ut men är stark. Bladen lite ludna och fina även del. Ja, det är många tankar man kan få av en blå förgätmigej.

lördag 3 maj 2014

Definitivt särbehandlade

I vår trädgård är violerna definitivt positivt särbehandlade. De får blomma varhelst de behagar - i grusgångar. i plattgångar, i rabatter. Ibland river jag upp några av utvandrarna och sätter dem i vaser. Oftast de som slagit ner sina frön i grusgångarna där många växter för övrigt gillar att föröka sig. Kanske kan vara något att ta efter för oss som alltid envisas med att så i jord.   Jag älskar särskilt de gammalrosa, men även vanliga svenska styvmorsvioler är fina. Och så de svarta förstås, de som jag en gång strävade efter att få tag i. Nu finns de lite överallt i vår trädgård.