När blodörten blommar måste man hålla sig hemma

Det händer mycket i naturen nu. Ena dagen är magnolians knoppar tätt slutna inuti den pälsiga höljet. Nästa morgon då jag tittar ut börjar de visa vitt och på eftermiddagen är de fullt utslagna. Även här i zon 3-4 i Närkes sydöstra skogsbygder börjar våren komma och björkarna får nog musöron i morgon.
I mitt mini-woodland under två tallar, som jag kallar Drömlunden, blommar just nu blodörten, Sanguinara canadense. Det är en av vårens exklusiva, vita skönheter och den har en otroligt kort blomningstid. Man får inte resa bort några dagar för då kan man missa den helt. Men jag odlar den ändå, för den är så outsägligt vacker. Senare kommer blad som också är fina och som står där hela sommaren.
Blodörten är en påminnelse om livets förgänglighet. Vi finns här en liten tid. Människor som vi älskar har vi till låns längre eller kortare tid...
Så våren kan vara både vemod och glädje. Ungefär som livet självt.

Den här blomman tilllägnar jag några mycket kära vänner som kämpar med sjukdom just nu.