Några som fixat frosten

Gräset är lika fint än, margueriterna håller på att vissna nu.

Vi har haft ett antal frostnätter den här veckan här uppe i skogsbygderna på gränsen Närke-Sörmland-Östergötland. På morgnarna när jag tittat ut har det varit helt vitt på gräsmattan på sina ställen. Och jag har haft levande ljus tända i växthuset på nätterna eftersom jag haft både chili och tomater kvar där. Men i dag har en granne plockat av de sista gröna tomaterna och chilin har flyttat in i källaren så nu släpper jag taget om växthuset för i år.
Dahliorna klarade första frostnatten, men andra morgonen var blommorna helt förstörda liksom de vinröda salviorna. Konstigt nog hade lejongapen klarat kylan. Och även den blå Salvia patens. Liksom jätteverbenorna.
Gräsen är en prydnad nu på hösten och särskilt gillar jag nykomligen som jag haft i blomsterlådorna på trappräcket. Ett ettårigt gräs som jag fick tjata mig till att få köpa hos Plantmarknaden i Lindesberg som tänkt sig att ha det som krukdekoration själva. Nu funderar jag på att ta in det i källaren och försöka hålla liv i det över vintern. Detsamma tänker jag om den vita potatisblomman som blommat så länge och rikligt. Någon som försökt och lyckats??
 Av min trädgårdsvän Catharina i Pålsboda fick jag en gång tipset att gräva upp  blå Salvia patens samt jätteverbenorna och vinterförvara dem och det lyckades i några år i alla fall. I år är mina jätteverbenor spontana frösådder som jag htitade i krukan där moderplantan dött under vintern
Det har ändå varit vackert väder denna frostnupna septembervecka då vantarna åkt på. Trevlig hel önskar jag mina bloggläsare!

Två tåliga höstblommare - jätteverbena och i bakgrund ulleternell.

Riktigt pillerjobb

Brokssalvian skattas nu på sina fröer

Nu är det frösamlartider. Jag samlar frön från den blåaste av alla blå salvior, Salvia patens, varje år och de nya plantorna blir precis lika sina föräldrar. Detsamma gäller en av trädgårdens tacksammaste ettåringar, broksalvian. Den är en fantastisk långblommare som jag inte vill vara utan. Dessutom matchar den så snyggt silvermalörten som den samsas med i rabatten längs rosengången.
Jag brukar även samla frön från stockrosorna, men de kan bli lite hur som helst. I år har jag några riktigt kolsvarta självsådda stockrosor som jag ska ta frön från. Men de kan bli rödlila, jag vet det. Jag har även citrongula stockrosor, men de brukar stå sig bra i färg.
Jag ska i år ta frön från de citrongula solrosorna. Solrosor är ju inte min favorit i sin vanligaste form, men citrongula är de riktigt läckra. Liksom mahognyröda.
Ja, det är många blommor som ska skattas på sina frön just nu. Och det är i vissa fall, som i broksalvians, ett timslångt pillande att få ut fröna ur kapslarna. Jag brukar låta frökapslarna torka ordentligt i mitt soliga söderfönster innan jag börjar pillandet. När fröna väl är ute stoppar jag dem i melittafilter, viker det ordentligt och skriver namn på påsen. Alt detta tar lite tid, men på våren är jag glad att jag har mina fröer.
I år ska jag också försöka ta frön av de otroligt goda gula tomaterna. Någon som testat och vet om man får exakt samma tomatsort av fröer från dem?

Septembers primadonna

Jag brukar utse en växt som lyser upp månaden på ett särskilt sätt. På högsommaren kan det vara svårt att välja ut primadonnan. Men så här i september har konkurrensen minskat.
Javisst är hösthortensian vacker, jag skulle inte vilja vara utan den. Och jag längtar efter den dag då den fått en vackert knotig stam och stabila grenar. Just nu är den så tunn så varje höststorm ser ut att böja den lite.
Men - den växt som glänser extra denna månad är en buske som inte gör stort väsen av sig resten av sommaren. Nämligen körsbärsbenveden. Jag har satt ett antal grön-vita hostor under den och de är ju fina hela säsongen. I år är de lite noppade på av de små rara hönsen vi hade till låns, men fina ändå som undervegetation till de orange och lackröda frukterna på benveden.
Några av dessa frukter hade till och med slagit rot och blivit en ny benved som jag skänkte till min dotter i våras. Hoppas den får stå i fred för rådjursmarodörerna. Jag hägnar in min körsbärsbenved (och de flesta träd och buskar i min trädgård) för att rädda den från hjortar och harar som tar sig igenom både häckar och nätstaket om det vill sig illa.
Men ännu så länge står den där och lyser emot var och en som går in i vår trädgård.
Trevlig höst på er alla!

Hälsning från vackra Capri

Jag har varit en sväng till la bella Italia och hade förmånen att få bese Capri i strålande solsken. Det är en ö som inte bara älskas av växter och djur utan också av turister. Men så här i september är ändå turistskarorna uthärdliga.

Från trädgården har man en hänförande utsikt mot hamnen.

Den största upplevelsen under Capribesöket  - förutom båtturen i de smaragdgröna vattnen runt ön - var Axel Munthes villa San Michele där den svenska flaggan vajar för övrigt. Huset och trädgården testamenterades av läkaren Munthe till svenska staten. Den är en rofylld oas på en ö som annars kryllar av människor. Där inne skulle jag ha kunnat stanna i flera timmar. Suttit på en stenbänk och mediterat och beundrat den fantastiska utsikten. Men, men. Sällskapet kallade efter bara en dryg halvtimme. Så det får nog bli ett återbesök i lugn och ro någon annan gång. Kanske på våren då blåregnen blommar. Här följer några bilder från vackra Capri:

Dahlior, flitiga lisor och begonior användes flitigt i planteringarna.

Många växter kände jag igen, dock inte denna.

Capris kust har många grottor och vattnet växlar mellan midnattsblått och smaragdgrönt.

Blomman som räddade rosengången

I våras strök ungefär hälften av klätterrosorna i rosengången med. Det var nog köldtorkan som tog dem, fastän jag svept in dem i säckväv. Och de som överlevde har använt sommaren till att växa till sig igen. Inga rosblommor har det blivit.
Men - då har clematisen trätt in som en räddande ängel. Dessutom har det dykt upp clematis som jag glömt att jag planterat. Två vita till exempel. Tror att det är Valge Dam från den förnämliga plantskolan Roogoja i Estland. Och så Clematis fusca som jag trodde var försvunnen för alltid.
Men allra häftigast har en lila clematis varit. Den har överträffat sig själv. Visserligen var den fin i fjol sommar också, men då utklassades den av bland annat rosorna Veilchenblau och Venusta Pendula. I år har den haft fritt spelrum och den är fortfarande vacker efter en och en halv månads blomning!! Helt fantastiskt. Så hurra för clematis säger jag bara.

Ätbar skönhet

Det är många grönsaker jag inte vill vara utan i trädgården. Och en del jag sorterat bort på grund av angreppsrisk från allt från kålfjärilar till sorkar. En metod att rädda grönsaker från åtminstone sorkar är att odla dem i dubbla pallkragar.
Squash är en av grönsakerna jag inte vill vara utan. I år odlar jag så kallad äppelsquash, en rund och go sort som går att fylla med ris eller köttfärs och är snygg då man presenterar den på matbordet. Eller som går att ha i ratatouille-grytan som står och puttrar mest varannan dag nu när tomater finns i överflöd.
En enda planta ger så mycket som vår familj behöver. Det blir dessutom squash över till folk som tittar in.
En hel pallkrage fick denna planta i år för sig själv, och den har plantan fyllt till bredden. Jag odlade även potatis i en dubbel pallkrage i år. Mycket behändigt, även om skörden inte blir så stor.
Jag har länge tänkt att jag skulle vilja testa att tillaga squashblommor. Men i början av sommaren vill man ju inte ta dem, för då blir det inga squash att äta. Nu när trädgårdssäsongen nästan är över så tänker jag testa att panera squashblommor och steka dem. Återkommer med rapport om hur det gick.

Squashblomma i sällskap med luktärt.

Omvärderad

Jag måste erkänna att i min barndom så avskydde jag flox. Jag tyckte att de luktade så konstigt. För att inte säga illa. Dessutom var de alltid vita, möjligen med rosa kant. De stod där mellan rosorna och förstörde rosdoften, tyckte jag. Men numera har jag helt omvärderat denna blomma.
För det första är det en blomma som står sig i mer än en månad, inte dåligt. Dessutom blommar den på sensommaren då mycket annat inte längre är vackert.
Jag tror att det var de blå floxen som fick mig att tänka om. De är ju jättesnygga. Och doftar inte illa heller. Numera har jag även rosa flox. När riddarsporrarna sackat ihop tar floxen chansen och briljerar i rabatterna ända tills frosten kommer. De vita skogsastrarna ackompanjerar dem och skänker omgivningen stillhet.
Så man kan ändra uppfattning här i livet - även om blommor.

Limegröna klockor

En helgrön växt - vem skulle ha planterat det då jag var liten? Ingen. Men p 2000-talet har de helgröna växterna fått ett rejält uppsving. Inte minst därför att de är bra sidekickar till mer färgrika växter med blommor i lila och cerise. Limegröna blommor har blivit eftertraktade. Dock var det inte det som jag tänkte på då jag frösådde Codonopsis pilosula för några år sedan.
Jag hade sett en bedårande blå slingrande klockliknande växt hos en trädgårdsälskare av storformat i Vretstorp. En sådan ville jag absolut ha. Och som jag mindes det hette denna klättrande blåklocka Codonopsis.
Det var bara det att det fanns ett flertal arter av Codonopsis och jag fick fram dels C. clematidea som är svagt lilablå med mycket vackert tecknad insida samt den gulgröna, eller limefärgade om man så vill, Codonopsis pilosula. Även kallad fattigmans ginseng. Det är rötterna som används. De lär vara energigivande, precis som äkta gingseng. Jag har inte provat själv och skulle nog kolla upp det noga innan jag testade.
Hur som helst klättrar mina limefärgade Codonopsis både här och där i trädgården. I år har de till och med fått två egna klätterställningar. Varje år tänker jag att jag borde ersätta dem med den Codonopsis-sort som jag egentligen ville ha, C. ovata . Min Codonopsis är nämligen en växt som inte gör mycket väsen av sig. Som bör beundras på nära håll. Om man går nära ser man en fin liten klocka och tvinnade stjälkar. Riktigt fotogenisk faktiskt. Så än hänger den med. Vi får se hur det blir nästa år.

Sommarens godaste doft?

Den här luktärtsbuketten tillägnar jag mina bloggläsare som just i dag varit 10 000!

För någon vecka sedan började luktärtorna blomma i överflöd. Det är härligt att kunna plocka in stora buketter av dem och känna hur rummet fylls av en av sommarens godaste dofter. Det är svårt att utse någon vinnare i doftligan. Konkurrensen är hård mellan liljekonvaljer, syrener och luktärtor. För att inte tala om heliotropen. Och doftkaprifolen. Och rosorna Stanwell Perpetual och Louise Bugnet. För att nämna några av doftrosorna.
 Jag har hur som helst svårt att tänka mig en sommar utan luktärtsdoft så jag sår dem  varje år. Oftast förodlar jag dem för att de ska hinna blomma ordentligt innan frosten kommer. Hos oss är luktärtorna rätt så sena nämligen. En period tyckte jag att de var svåra att få att gro, men på senare år har de inte alls trilskats.
Årets luktärtor i min trädgård är lavendelblå. En förtjusande färg. Dock tror jag att jag sår en sort som har både vita, rosa och vinröda blommor nästa år. Blandningen av dessa färger är så vacker just i luktärtsvärlden.
Nyligen fick jag luktärtsfrön av trädgårdsvännen Izzie från luktärtor som är vita med blå kant. Det låter väl vackert? Så börjar planeringen för nästa växtsäsong redan innan den här är över.
Jag har för övrigt börjat frösamlandet även jag. I dag tog jag in ett antal helt torra frökapslar av den  blåaste av blommor,  bergsvallmon: Meconopsis 'Lingholm'. Några frön sådde jag direkt på växtplatsen under magnolian 'Merrill'. Samma sak gjorde jag med de klarröda fröna av den gula svavelpionen som jag fick av trädgårdsvännen Rolf och som lyckligt nog tagit sig bra. Vågar inte tro att jag ska få dessa frön att gro efter att ha läst hur invecklat det är på bland annat Helens trädgårdsblogg.
Jag har också samlat frön av broksalvian, en av sommarens verkliga långblommare. Fröna ligger och torkar på fat och sedan förpackar jag dem i melittafilter.
För övrigt firar jag i dag att denna blogg haft 10 000 besökare! Så fantastiskt kul att ni vill läsa vad som händer i min trädgård. Hurra för alla er som följer min blogg.