Tidlösa-tider

På våren kommer bladen, på sommaren vissnar de ner. Och man kan bli rätt så less på de stora bladmassorna som ligger där och skräpar. Jag brukar fläta ihop dem och försöka pressa ner dem under ormbunkar och annat.
Men nu är allt detta glömt och förlåtet. Nu excellerar tidlösan, eller Colchicum som den heter på latin, i trädgården. Den lyser upp ett antal hörn - ja, några till och med där jag glömt att jag hade dem. Och den är så fantastiskt vacker.
Jag tänker ibland att jag borde skaffa vita tidlösa och de dubbla lila som är så bedårande och som bland annat Hannu Sarenström visat på sitt instagramkonto (kolla gärna på mitt instagram också: poppystradgardsblogg!).

Men så går jag en runda i trädgården och tänker att har man så många tidlösa som jag måste man vara nöjd.
Jag tror för övrigt att de förökar sig själva hos oss - och antagligen hos andra med. För jag har inget minne av att jag satt dem på vissa ställen.
Ett aber om man är småbarnsfamiljer är att de lär vara rejält giftiga. Så då skulle jag nog vänta med att sätta tidlösa tills barnen vuxit till sig. Det är för övrigt många växter i trädgården som är giftiga. Jag grävde nyss upp en stormhatt som mest stått och skräpat som ett led i fixa-höst-i rabatterna.
Glad och tidlös höst på er!

Här växer tidlösan under en pärlrönn

Tidlösa och vita rönnbär kan vara rätt så dekorativt

Höstkrokus kallas tidlösan också. Colchicum är det latinska namet.

Humlefesten kan börja!

Humleparty i buddlejorna just nu.

Buddlejorna i vår trädgård inte bara överlevde vintern, peppar, peppar. De har också lyckats gå i blom. Det är alltid samma oro om de ska ha överlevt och om de ska hinna blomma. Ännu värre är det i och för sig med höstsilveraxet 'Brunette' som hinner blomma ungefär varannan höst. I år är den ännu i knopp.
Men de buddlejor jag frösått själv levererar verkligen i år. Det är nog den varma sommaren som gjort det. Jag har buddlejor på fem ställen i trädgården. En som jag har köpt uppifrån Spezialplant i Jämtland. De övriga är mina egna frösådder, och det är de som blommar i vitt och violett. Mycket vackert. Jag har luktat på dem, de har en kryddig doft som humlorna tydligen älskar. Det är roligt att stå och se på hur de små insekterna kravlar runt på buddlejorna och laddar på med föda inför vintern.
Väl bekokmme!

Vill du att blommor ska självså sig - skaffa grusgång!

Violer älskar grus, så är det bara.

Många trädgårdsägare kämpar med att föröka sina växter och få mer av det man gillar. Så även jag. Jag har prövat frösådder, sticklingsförökning med mera men ingenting överträffar att låta växter självså sig i grusgången - och sedan flytta dem dit de ska vara.

Poppy 'Mother of Pearl' självsår sig i grus - och i trädgårdslandet.

I år har jag haft massor med växter som förökat sig på egen kaluv i våra stora grusgångar - stockrosor, fingerborgsblommor, blågull, kantnepeta, violer (förstås), blåklockor, Mariaklockor, akvilejor i mängder, vivor, blomman för dagen, vallmor av alla de slag, timjan, purpurklätt i mängder, olika sorters gräs som exempelvis koppargräs. Ja det är helt enkelt ingen hejd på allt som jag har petat upp ur grusgångarna och planterat på andra håll. Även så kallade ettåringar återkommer året efter i grusgången. Så exempelvis den underbara jätteverbenan som vajar så vackert i vinden just nu, högt över andra hösttrötta blommor.
Visst det händer att jag tröttnar och bara hackar upp växterna som hittat sin förökningsplats i gruset. Men oftast förundras jag över att detta är en miljö som frön gillar - och tar hand om dem och för dem till lite fetare jordmån.

Akleja av sorten hallonakleja med många kjolar självsår sig gärna i grus.

Fingerborgsblommorna självsår sig i mängder - nästan så att de blir till ogräs. Det gäller att hitta platser där de kan få vara.